Golden retrieverns ursprung
Få hundraser har en så välkänd och väldokumenterad härstamning – man kan faktiskt ange koordinaterna på kartan. Platsen för rasens uppkomst heter Guisachan Estate, vid Tomich några mil väster om Loch Ness i Skottland.
Lord Dudley Coutts Marjoribanks, First Baron Tweedmouth, skapare av hundrasen Golden Retriever.
Tänker man avla fram en helt ny hundras behöver man gott om tid och gott om pengar. Och den som skapade rasen, skotten Dudley Coutts Marjoribanks (efternamnet uttalas ”marshbanks”) , var mycket riktigt omåttligt rik.
Förutom att han ägde stora landområden vid floden Tweed på gränsen mot England, ägde han också ett stort bryggeri och en bank. Dessutom var han var direktör för Brittiska Ostindiska Kompaniet, och förfogade därmed över Ostindiska Kompaniets egen armé och egen flotta…
Drottning Victoria adlade honom till förste baron av Tweedmouth, och därmed fick han i egenskap av lord naturligtvis också en plats i parlamentets överhus.
Lorden ville ha ett sommarställe när han skulle koppla av från sina plikter och sitt fashionabla hem vid Park Lane i London. Eftersom han var en ivrig jägare köpte han godset Guisachan Estate i skotska högländerna. Området hade blivit högsta mode sedan drottning Victoria förvärvat Balmoral Castle, inte långt därifrån.
Lord Tweedmouth’s sommarställe, Guisachan House, omkring 1890
Guisachan Forest (”skogen där furorna växer”) var känt för sina utomordentliga jaktmarker, och där byggde han ett överdådigt lantställe (numer tyvärr endast en ruin). Som godsägare titulerades han Laird of Guisachan and Glenaffric.
Men lorden var inte nöjd med de jakthundar som fanns att tillgå utan bestämde sig på 1860-talet för att avla fram en mer energisk och kraftfull hund som fortfarande var mild och läraktig, lämplig för jakt på både fälthöns och sjöfågel. Guisachan Estate blev en stor kennel med många hundar, och där skapades rasen golden retriever.
Avelsarbetet lär ha börjat med Nous, en gul Wavycoated Retriever (en skotsk numera utdöd hundras), som parades med Belle, en Tweed Water Spaniel (en mindre, muskulös och krullhårig ras, också den utdöd). (Den förstnämnda rasen är antagligen också förfader till flatcoated retriever.)
Båda dessa raser hade troligen ärvt gener från St John’s Water Dog. Denna numer utdöda kanadensiska ras var en utmärkt simmare med en päls som tålde de iskalla vattnen utanför Labrador och Newfoundland, och användes av fiskarna på Newfoundland för att hämta in fiskeredskap, och som räddningshund. Rasen var populär i aveln på 1800-talet, och de flesta retriever-raser har förmodligen gener från St John’s Dog. (I sin tur hade St John’s Dog antagligen gener från spanska och portugisiska vattenhundar).
Flera andra hundraser kom till användning i aveln för att uppnå de önskade egenskaperna. Snabbhet och hög fart i söket var eftersträvade egenskaper, och till detta bidrog bl.a. en livlig och långbent Red Irish Setter. Vidare fick en sandfärgad English Bloodhound bidra med sitt spårsinne och goda näsa.
Viktiga faktorer som prioriterades var arbetsvilja (”will to please”), och förmåga att snabbt och vänligt acceptera nya, tillfälliga förare, eftersom besökande jägare vid de stora jakterna i allmänhet medförde egen bössa men behövde låna en hund.
Enligt den noggrannt förda stamboken tog det närmare 40 år för Lord Tweedmouth att skapa den perfekta retriever-rasen. Lorden dog 1894, och fick sålunda inte uppleva att den nya rasen för första gången registrerades år 1903 av brittiska The Kennel Club som ”Retriever, Golden or Yellow”.