Golden retriever är en apporterande fågelhund från Skottland. Rasen används bl.a. för apportering vid jakt på sträckande änder och klappjakt på fälthöns och annat småvilt. Den skapades (“skräddarsyddes”) genom målmedvetet och långvarigt avelsarbete för att få önskade egenskaper.
Mer om dess historia och om dess skapare finns nedan under avsnittet “Historia”.
Rasstandard
Den brittiska rasstandarden (som är antagen internationellt av FCI) beskriver golden retrieverns utseende på följande sätt:
Tomthult´s Örn King Of The Star, ”Zorro”, f.2015
Storlek och utseende
Golden retriever ska vara symmetriskt byggd, välbalanserad, kraftfull och aktiv med flytande rörelser. Den ska utstråla sundhet och ha ett vänligt uttryck. Mankhöjd för hanar är 56–61 cm och tikar 51–56 cm.
Päls
Pälsen ska vara slät eller vågig med riklig päls på bland annat halsen, svansen och baksidan av låren och med tät, vattenavvisande underull. Golden retrievern har en relativt lättskött päls.
Färg?
Namnet antyder att färgen skall vara gyllene (rasen registrerades ursprungligen som “yellow or golden retriever”), men variationerna är ganska stora, från mörk koppar till crème (gräddfärgad). Rasbeskrivningen accepterar inte rött (“setter-rött”) eller mahogny, och rent vitt tillåts endast på bröstet, men alla varianterna förekommer. Åsikterna om vad som är vackrast går naturligtvis isär.
Vikt?
Den internationella rasstandarden (som du hittar här i svensk översättning ) anger inga viktgränser, men den amerikanska standarden anger 29-34 kg för hanhundar och 25-29 kg för tikar. Utställningshundar är ibland avsevärt tyngre än så, medan vikten på jaktgolden (se nedan) ofta ligger i eller under den nedre gränsen.
Mentalitet
Zorro, här 6 månader gammal, spanar nyfiket efter besökare som kan klappa honom på magen
Golden retrieverns mentalitet brukar beskrivas på följande sätt:
“Golden retrievern är följsam och intelligent med medfödd arbetsförmåga och apporteringslust. Den ska vara vänlig, tillitsfull och ha självförtroende.”
En golden retriever ska inte vara blyg eller nervös. En typisk golden är självsäkert vänlig, intelligent och foglig, med en exceptionell vilja att behaga.
Det är inte en enmanshund; en golden är lika älskvärd mot främlingar som mot dem den känner väl. Den är nyfiken och uppmärksam, men dess tillit och milda läggning gör den till en dålig vakthund.
Rasen är känd för sin intelligens och rankas bland de fem intelligentaste raserna.
Det är en aktiv och lekfull ras som ändå har stort tålamod, nödvändigt för en hund som ska kunna sitta tyst i timmar i ett gömsle. Dess lekfullhet och tålamod passar bra ihop med barn, och den går oftast bra ihop med andra hundar liksom katter och andra djur.
Utpräglad kärlek till vatten är ett arv från användningen som apportör, liksom viljan att hämta och bära med ett mjukt och försiktigt bett som inte skadar det skjutna viltet. En golden retriever kan bära ett rått ägg utan att skada det (påstås det i alla fall).
Golden retriever älskar att arbeta, har bra förmåga att fokusera på en given uppgift, och når ofta höga resultat i jakt-, agility- och lydnadstävlingar.
Hårda träningsmetoder är olämpliga; en golden retriever svarar bäst på positiva och optimistiska träningsformer.
Jakt eller show?
FT Ch Little Marston Chorus of Holway med ägaren Robert Atkinson poserar efter vinst i prestigefulla British Retriever Championship 1982.
Under den första halvan av 1900-talet räknades golden retriever, med sitt livliga temperament, höga energi och stora arbetslust, i första hand som jakthund. Med tiden kom den också att bli populär som sällskapshund på grund av sitt milda och vänliga sätt och närmast oändliga tålamod med lekfulla barn.
För sällskap och utställning valdes i första hand de lugnaste hundarna, och efter hand kan man urskilja två skilda typer: jaktgolden, dvs arbetande hundar med jakt- och bruks-egenskaper, resp. hundar för sällskap och utställning (show).
Utöver ett stillsammare uppträdande är golden av show-typ (i Sverige) ofta större, har tjockare, ljusare päls och ser mera ut som en nallebjörn. Individuella variationer kan dock vara ganska stora. Numer är show-typen så vanlig att den ibland kallas ordinarie eller vanlig golden till skillnad från jaktgolden.
Jaktgolden är mindre, smidigare och uthålligare än utställningstypen. På jaktproven premieras också en annan mentalitet, med mer skärpa, viltintresse och energi än utställningsvarianterna, vilket också ökar lekfullheten. Både jaktgolden och uställningsgolden registreras dock i samma stambok och bedöms på hundutställningar som samma ras.
Alla golden retrievers är trevliga sällskapshundar, och alla kan läras att söka, spåra och apportera. Jaktgolden presterar dock bättre i jaktprov och ”fysiska” tävlingsgrenar än den andra typen, eftersom de är lättare och smidigare i kroppen och har ett livligare temperament med mera energi och arbetslust.
För att må bra behöver en jaktgolden mer motion och aktivering än en “vanlig” golden, vilket är viktigt att tänka på inför ett valpköp. Är du jägare och vill tävla i jaktprov, agility eller andra “fysiska” grenar, eller intresserad av att utbilda en räddningshund skall du välja en s.k. jaktgolden.
Men vill du ha en golden bara för att den är ett fantastiskt trevligt sällskap, passar det bra med en lugnare hund av den andra typen. Likaså om du vill ställa ut din hund; muskulösa och seniga jaktgolden är vanligen mindre framgångsrika på hundutställningar. Men, som sagt, det är samma ras, med samma vänliga och trevliga uppförande.
På Kennel Tomthult väljer vi valparnas föräldrar från avelslinjer med jaktmeriter. Vi är stolta över våra vackra jaktgolden, pigga, vänliga och lekfulla hundar med stor arbetslust.
Historia
Få hundraser har en så välkänd och väldokumenterad härstamning – man kan faktiskt ange koordinaterna på kartan. Platsen för rasens uppkomst heter Guisachan Estate, vid Tomich några mil väster om Loch Ness i Skottland.
Tänker man avla fram en helt ny hundras behöver man gott om tid och gott om pengar. Och den som skapade rasen, skotten Dudley Coutts Marjoribanks (efternamnet uttalas som ”marshbanks”) , var mycket riktigt omåttlig rik. Förutom att han ägde stora landområden vid floden Tweed på gränsen mot England, ägde han också ett stort bryggeri, en bank i London, och han var direktör för Brittiska Ostindiska Kompaniet, som förfogade över en egen armé och en egen flotta… Han adlades till förste baron av Tweedmouth, och med titeln Lord Tweedmouth hade han en plats i parlamentets överhus.
Lorden ville ha ett sommarställe när han skulle koppla av från sina plikter och sitt fashionabla hem vid Park Lane i London. Eftersom han var en ivrig jägare köpte han godset Guisachan Estate i skotska högländerna, vilket hade blivit ett område på modet sedan drottning Victoria förvärvat Balmoral Castle, inte långt därifrån.
Lord Tweedmouth’s sommarställe, Guisachan House, i Tomich, Strathglass, Inverness-shire, omkring 1890
Guisachan Forest (”skogen där furorna växer”) var känt för sina utomordentliga jaktmarker, och där byggde han ett överdådigt lantställe (numer tyvärr endast en ruin). Som ägare till Guisachan Estate titulerades han också Laird of Guisachan and Glenaffric.
Men Lord Tweedmouth var inte nöjd med de jakthundar som fanns att tillgå utan bestämde sig på 1860-talet för att avla fram en mer energisk och kraftfull hund som fortfarande var mild och läraktig, lämplig för jakt på både fälthöns och sjöfågel. Guisachan Estate blev en stor kennel med många hundar, och där skapades rasen golden retriever.
Lord Dudley Coutts Marjoribanks, First Baron Tweedmouth, skapare av hundrasen golden retriever.
Avelsarbetet lär ha börjat med Nous, en Yellow Wavycoated Retriever (en skotsk numera utdöd hundras), som parades med Belle, en Tweed Water Spaniel (en mindre, muskulös och krullhårig ras, också den utdöd).
Båda dessa raser har troligen ärvt gener från St John’s Water Dog. Denna numer utdöda kanadensiska ras var en utmärkt simmare med en päls som tålde de iskalla vattnen utanför Labrador och Newfoundland, och användes av fiskare på Newfoundland för att hämta in fiskeredskap, och som räddningshund. St John’s Dog hade (antagligen) gener från spanska och portugisiska vattenhundar, och har också använts i aveln av andra retrievers.
Flera andra hundraser kom till användning i aveln för att uppnå de önskade egenskaperna. Snabbhet och hög fart i söket var eftersträvade egenskaper, och till detta bidrog bl.a. en livlig och långbent Red Irish Setter. Vidare fick en sandfärgad English Bloodhound bidra med sitt spårsinne och goda näsa.
Viktiga faktorer som prioriterades var arbetsvilja (”will to please”), och förmåga att snabbt och vänligt acceptera nya, tillfälliga förare, eftersom besökande jägare vid de stora jakterna kunde behöva låna en hund.
Enligt den noggrannt förda stamboken tog det närmare 40 år för Lord Tweedmouth att skapa den perfekta retriever-rasen. Lorden dog 1894, och fick sålunda inte uppleva att den nya rasen för första gången registrerades år 1903 av brittiska The Kennel Club som ”Retriever, Golden or Yellow”.