Showtime… å vad trött jag blir…

Leas valpar har blivit tre veckor gamla: nu blir det showtime! Längtande och trånande hussar och mattar in spe har bokat in sig och står i kö för att få komma och titta på sin guldklimp, klappa på, hålla i, lukta på… Än så länge är det förstås svårt att se skillnad på valparna, men…

Nu är jag proppmätt. Å vad trött jag blir. Sätt ner mig, snälla:

Nu är jag proppmätt. Å vad trött jag blir. Sätt ner mig, snälla:

Mamma Lea sticker fram nosen och kollar besökarna, men valparna bryr sig inte så mycket: det som gäller är att äta, bita brorsan i örat, sova, äta litet mer,…  ja ni fattar. Plikttroget och samvetsgrant kommer Lea titt som tätt in i valphagen och erbjuder ett mål mat åt sina barn. Det frestar förstås på att mätta sju hungriga valpar, så hon börjar se litet sliten ut vid det här laget. Men nu är valparna såpass gamla att Lea kan få litet avlastning av Anneli, som serverar det läckraste valpfoder tre gånger om dagen. Vid ljudet av visselpipan samlas alla kring fatet och hugger in på maten.

Maten är serverad! Bäst att hålla sig framme.

Maten är serverad! Bäst att hålla sig framme.

Det börjar i god ordning, men…

Alla är ivriga och kaoset är snart ett faktum.

Alla är ivriga och kaoset är snart ett faktum. < Klicka på bilden för att se hur det går till…>

 

… det urartar snart till ett kaos. Klicka på bilden för att se hur kaoset utvecklas.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *