Leas valpar är nu strax tre veckor gamla. De växer så fort att det nästan syns för varje dag, och blir alltmer livliga och försigkomna. Det är ett liv och ett kiv!
Nu måste man hålla sig framme!
Och nu är det slut på fjäsket med handmatning, nu är det dags att äta själv! Det är jättegott! Men det är svårt! Det är trängsel kring matfatet, man måste skynda sig, och i all denna iver kan man lätt bli utknuffad av syskonen. Eller så kan man råka lägga sig i maten. Det blir mat på tassarna, på öronen och i hela ansiktet. Det gör inget, för sen tvättar mamma pälsen, där man inte kommer åt själv, förstås!