En valpköpares erfarenheter

Av Thomas, husse för Ziggy Stardust

Ingen hund är den andra lik

Det har gått sex år sen jag hämtade Ziggy Stardust hos Anneli på Tomthult. Han blev min tredje golden retriever, och den jag älskar mest – inte bara för att han är den senaste, och är hos mig nu. Utan för det charmknippe han är.

För man ska ha klart för sig att alla hundar är individer med en egen personlighet – eller heter det hundlighet? Visst är rasens egenskaper grunden för uppförandet, och visst anpassar sig varje hund för att passa in i sin flock – dvs husse och matte och (de andra) barnen. Men varje hund har sin egen charmiga personlighet.

Den blyge

Den första av mina golden retrievers kom från en kennel som producerade hundar för sällskap och utställningar. Han hade ett lugnt och stillsamt temperament, lekte vänligt och mjukt med barnen, men var (jämfört med mina senare hundar) ganska reserverad mot främlingar, fast på ett vänligt sätt. Folksamlingar gillade han inte. Men han älskade ungarna, de älskade honom, och när han fick somna in (tyvärr alldeles för tidigt) var sorgen stor. Och idag har minnet bleknat betydligt.

Kejsaren

Den andra hunden, Caesar, hade föräldrar från kennlar som avlade för jaktmeriter: mamman kom från välkända kennel Pickup, och pappan från den i jaktkretsar nästan legendariska Duvkullans kennel.

Caesar och hans husse.

Caesar och hans husse, anno dazumal.

Ingen golden är en enmanshund, men Caesar räknade husse som en självklar auktoritet och gav noga akt på kommandon: det räckte med ett ”sss” (första ljudet i hans namn) för att han skulle ta kontakt och kolla vad husse ville. Främlingar hälsade han glatt och vänligt på men ägnade dem sedan ingen särskild uppmärksamhet. Barnen älskade honom, han stod ut med allting, och deras vildsinta lekar slutade med pusskalas.

De flesta människor vet att en hund är glad och vänlig om han viftar på svansen, men hundars kroppsspråk är så mycket mer än så; ordlöst ”läser de av” varandras signaler på långt håll. Vän eller fiende? Lekkamrat eller konkurrent? Caesar levde i den fasta föreställningen att han var störst, bäst och vackrast av alla hundar, och signalerade detta med en ojämförligt stolt hållning och kejserlig svansföring.

Hans kroppsspråk verkade som en förolämpning på andra hanhundar; det retade gallfeber på dem. Det hände säkert tio gånger att en ilsken hund kom lös och gick till anfall mot honom. Till min förvåning visade det sig att Caesars självsäkerhet var befogad. En attackerande schäfer eller dobermann är skräckinjagande, men Caesar ryggade inte: inom någon sekund hade han ett stadigt och förödmjukande grepp om motståndarens nacke eller nos, så det blev egentligen aldrig några slagsmål.

Men hanhundar som uppförde sig fredligt hälsades vänligt och inbjöds till lek och brottning. Och mot valpar och tikar uppförde han sig som den engelske gentleman han var: överlät tuggknuten, lämnade plats vid matskålen och viftade artigt på svansen.

Trogen, livlig och lekfull var Caesar djupt saknad när han lämnade mig, och det skulle dröja många år innan jag hade möjligheter att skaffa en ny kompis.

Charmknippet

När jag långt om länge skulle ha en ny kompis och tittade på Tuvas myllrande valpkull sa jag till Anneli att jag ville ha den som var piggast. Hon pekade omedelbart ut Ziggy Stardust: ”ta honom: när alla har somnat går han runt och försöker väcka nån att leka med”.

Kärlek till och tålamod med barn

En mjuk kompis med stort tålamod

Och Ziggy är verkligen pigg, full av energi, lek- och arbetslust. Hans sociala iver är enastående: utan undantag ÄLSKAR han ALLA, människor, hundar, katter, kaniner och andra sällskapsdjur, fågelungar som han hittar i gräset – alla hälsas med svansviftande vänlighet. (Men katter brukar vilja leka tafatt, och då får man ju inte hälsa. Enstaka sitter kvar i alla fall.)

 

”Bråttom” är annars det ord som beskriver honom bäst. Nya bekantskaper gör honom överlycklig: som unghund välte han ofta mindre barn och gamla tanter i brådskan när han skulle hälsa, men numer har han lärt sig att närma sig litet lugnare.

Möte på Sörmon

Möte på Sörmon

Ziggys översvallande glädje smittar av sig på de flesta människor. Liksom sin föregångare har han ett mycket gott självförtroende, men han förefaller också ha ett positivt inflytande på andra hundars humör – de suraste gamla tikar gör lekfulla krumbukter när han kommer. Andra hanhundar möts med respektfull stolthet, och det blir sällan några fientligheter; ofta får han dominera, men han finner sig i att den 10 kg tyngre riesenschnauzern, som vi ofta träffar, faktiskt ÄR större, och leker med honom.

Ziggy är stark, orädd och tålig, men den ursprungliga förhoppningen, att bli ett räddningshundekipage, har tyvärr inte varit möjlig på grund av brister i husses fysik. Med Ziggys vänlighet, energi, och arbetslust skulle han bli ett verkligt ess som räddningshund.

 

…men visst finns det likheter.

Trots allt har mina tre hundar gemensamma egenskaper. Det första man tänker på med en golden är kärlek till vatten, förtjusning i barn, och ett oändligt tålamod.

badlek

Att leka med barn är jätteroligt, att bada är jätteroligt, och att leka med barn som badar är det roligaste som finns! Kan man hålla på med hela dagen. Om barnen orkar.

Nybadad!

Nybadad…

Men det måste ju inte vara en badplats med sandstrand? Varje dike eller traktorspår med mer än tre matskedar vatten på botten går att bada i.

Det betyder att det ofta blir dusch efter promenaderna i skogen. Även om det inte är lika roligt att duscha som att bada – kommer vattnet uppifrån är det litet otäckt – accepterar Ziggy att kliva in i duschen och bli intvålad. Ibland tycker han själv att han skulle behöva en underspolning och går till duschen självmant.

Det är i sin tur ännu ett gemensamt drag hos mina hundar: viljan att vara till lags, och viljan att behaga husse/matte/resten av flocken. Eller så är det bara insikten att man inte blir kliad på magen om man inte är ren i pälsen… Han är ju smart och förstår vad som gäller.

Det mjuka munlaget, dvs bettet, är en annan gemensam egenskap. En golden bär sitt byte utan att skada det; hunden vill inte bita riktigt i mjuka föremål, och det gör också hans sätt att ta emot saker mjukt och behagligt. Varje julafton har alla roligt åt Ziggy (och Caesar före honom). Hans julklapp är alltid ett knippe prinskorv, som han går runt och visar upp, lägger ner och gnyr, slickar på, tar upp och bär runt, utan att kunna förmå sig att bita hål på korvskinnet. Det kan ta 5-10 minuter innan han av misstag råkar sätta en hörntand igenom… sen tar det 30 sekunder innan korvknippet är borta.

Slutligen måste jag ju nämna det fredliga och vänskapliga sättet att umgås med andra hundar som en gemensam egenskap. Hundmöten är helt problemfria! Alla nya bekantskaper förutsätts vara snälla om de inte morrar och gläfser, och de kan ignoreras…

Sammanfattning: Det är lätt och trevligt att ha en golden retriever som kompis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *